dramaqueenmia

Tänk hur något så litet kan få någon att känna sig så osynlig och ledsen. Något som inte borde betyda någonting egentligen. Något sådant som hände mig idag.



Vi hade bild. Som varje fredag. Vi gjorde vår förvånansvärt tråkiga uppgift, och jag (som var mest noggrann) blev klar sist. Dels var det också för att alla på min idiotiskt tävlingsinriktade skola trängde sig så mycket så att jag nästan tror ibland att det ska sluta med att någon blir nedtrampad!



Iallafall, jag städade undan efter mig när lektionen slutat och torkade bordet jag suttit vid. Eftersom jag var sist med uppgiften var jag också sist med detta. När jag nästan var klar såg jag hur de sista personerna gick ut genom dörren och var på väg mot bamba.



Jag undrade om de hade sett att jag blev kvar ensam över huvud taget eller om de bara struntade i mig. Det är en väldigt olustig känsla, när man är osäker på om man är antingen osynlig eller obetydlig för dem.



En av de där som gick sist var en av mina kompisar, en av tjejerna jag brukar vara med på rasterna, som jag brukar prata med. Hon bara gick.



Hon är nog en av de mest tävlingsinriktade i vår klass. I alla köer försöker hon tränga sig före, bara för att få gå först. Bara för att inte bli lämnad sist. Äta eller ätas. Det är djungelns lag.



Jag tycker det nästan ser lite komiskt ut när hon står där, inte så mycket som en decimeter ifrån personen framför, med halvt nerböjt huvud för att försöka hitta en öppning att tränga sig igenom. Hon trampar lite lätt med fötterna, och skulle personen framför henne skifta sin position en aning så lutar hon sig liksom framåt, som för att försöka sätta hela folkmassan i rörelse. Hela kroppen är spänd. Redo för attack.



Jag tycker nästan lite illa om henne för det. Det får mig att undra om hon verkligen bryr sig ifall hon skulle trampa någon på tårna, så länge hon kommer dit hon ska. Jag blir också förvirrad. Att en tjej som inte syns så mycket, men som ändå är jättetrevlig att prata med, beter sig på det sättet!



Själv ser jag mig alltid för när jag går. Och jag skulle aldrig drömma om att lämna någon ensam i ett klassrum med bildläraren som försöker prata lite med en för att lätta på pinsamheten. Aldrig.



Det tog hårt kan jag säga. Att veta att jag är osynlig för dem.



Den enda personen som jag vet aldrig skulle göra så mot mig (nu låter det mer seriöst än det kanske var, men tänk själv hur du skulle känt dig!) har musik. Alltså är hon inte med på bildlektionerna.



Om hon läser detta vill jag bara passa på att berätta- du är en av väldigt få människor som man verkligen kan lita på. En som man kan prata om allt med. En som ser de osynliga. Kanske för att du själv var osynlig en gång? Kanske för att du önskat att du var det. Men det är slut med det nu.



Hur som helst- tack. Tack för att du finns. Du gör min vardag lite bättre. Ville bara att du skulle veta att du betyder något för någon. Någon som inte glömmer.


Det var allt jag hade att säga för den här gången. Och om ni har såna personer i er omgivning- ta vara på dem.



//Flickan Med De Många Namnen.